Söndagen den 31 december, klockan är strax vid tio när dessa rader skrivs, två timmar till klockslaget, två timmar till 2018 tar sin början.
Man tittar tillbaka på året som har gått, vad man gjort, vad man lärt sig från årets säsong, sedan tittar man på vad man tar med sig till framtiden, vilka lärdomar och insikt man bär med sig när man ska gå framåt och forma en framtid för det man vill vara med och bygga upp.
Detta inlägg tittar tillbaka på en del av 2017, detta inlägg tittar tillbaka på en upplevelse från samma år och vad vi lärt oss från den upplevelsen och vad vi tar med oss framåt.
Säsongen började ute i Vintervikshallen, lördagen den 9:e september, distriktsmästerskapen i innebandy för herrjuniorerna.
DIF H3-legenden Martin Nieminen leder sina juniorer i sina två första gruppspelsmatcher, en förlust mot täby i öppningsmatchen med 6-7 och påföljande matchen slutar med vinst mot ekerö med 4-2. Den tredje matchen (som DIF vinner med 4-6 mot tullinge) missar vi.
Dem första två matcherna vi såg var en symbolisk-representation över alla innebandy-matcher vi gått på och på en viktig sak: mentaliteten. På fotbollen och hockeyns ståplats är det nämligen givet och naturligt att stå gapa och skrika ut mot planen och ge stöd till spelarna.
På dem ståplatserna är det tämligen enkelt att göra sådant, mest av allt för man är oftast omgiven av jämlikt skrikande och sjungande fellow Djurgårdare, här så lyser rampljuset över alla på ståplats tillsammans, alla delar på det jämlikt, blickarna och allt som följer med det ramsor man sjunger.
Nu åter till Vintervikshallen, åter till dem tre(!) pers som står och sjunger. "Tre pers som står och sjunger och viftar med flaggor, fjantigt!"...dessa tankegångar kommer inte bara från alla runt omkring oss...men också från oss själva. Psykiskt så slåss vi på två fronter. Rampljuset lyser på oss.
Vår mentalitet sätts på prov i allra högsta grad!
Det känns så långt ifrån detsamma som när vi står med våra kamrater på kurvan i Hovet eller på Sofialäktaren, principen dock kvarstår...kommer du med flaggor av någon sort, kommer du klädd i DIF-färger...så ska du göra det, DU SKA SJUNGA. Du stänger ut ALLT omkring dig och bara gör det du älskar att göra: sjunga för klubben i ditt hjärta oavsett vad, oavsett resultat, oavsett omständighet, oavsett antal.
Denna mentalitet har vi under denna säsong byggt upp
,denna inställning...denna lärdom är vad vi tar med oss in i 2018. Mestadels har vi sjungit hur många vi än vart på matcherna, vissa matcher har vi inte det...för vi tyckte det var tråkigt att vi varit så få....men inte nu längre....nu tar vi med denna inställning samtidigt som vi går in i 2018 och är med och gör vår del i att bygga upp Djurgården Innebandy: "SJUNG, AV HJÄRTAT SJUNG!" På samtliga matcher!
Trots att vi är så få, vi sjunger ändå, trots att vi känner oss urdumma för att vi råkar vara så där få vid en match...sjunger vi ändå...det är en styrka för oss som lär oss mycket och stärker oss i vårt supportrarskap.
När dessa rader skrivs...är 2018 här...nu börjar ett nytt år och nya utmaningar...men också nya möjligheter. En möjlighet att vara med och bygga upp nånting som ingen annan kanske tycker är värt att bygga upp...sång och flaggor runt Djurgården Innebandyn.
Vi vill naturligtvis vara flera, och det kommer vi bli, men denna mentalitet kommer vara en av grundstenarna för framtiden.
Vi ska vara med fulltid med Djurgårn Innebandy, göra vår del och vara med hela vägen, vi kommer fortsätta gå på DIF hockey/fotboll mm, men vi kommer vara mer aktiva i Djurgårn Innebandy. På årsmöten, på matcher, ALLT!
Framtiden är här och nu, SKÅL, DJURGÅRDSFAMILJEN, OCH BLÅTT NYTT ÅR!
